När jag ser på förslaget att sänka straffåldern från 15 till 13 år känner jag både oro och sorg. Jag har levt länge nog för att se hur samhället förändras, hur tempot ökar och hur barn i dag möter problem som vi knappt kunde föreställa oss när jag var ung. Visst förstår jag rädslan för kriminaliteten och ilskan över att så unga människor kan begå grova brott. Det skakar om en, och det är lätt att vilja ta till hårdare tag.

Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att en trettonåring fortfarande är ett barn. Ett barn som formas av sin omgivning, av vuxna som borde ta ansvar, av ett samhälle som ibland sviker. Straff kan kanske markera gränser, men de lär inte hela sanningen om rätt och fel, och de läker inte de sår som ofta ligger bakom brotten. Risken är att vi ger upp om barnen för tidigt, att vi straffar där vi borde förstå, hjälpa och vägleda.

För mig handlar det inte om att blunda för brott eller att vara naiv. Det handlar om vilket samhälle vi vill vara. Ett som reagerar snabbt med straff, eller ett som orkar ta det svårare arbetet med förebyggande insatser, stöd till familjer och tidig hjälp till barn som håller på att hamna fel. Som äldre har jag lärt mig att snabba lösningar sällan är de bästa.